Idag har vi haft ett par gamla vänner till Per här
på lite fika. Jag kämpar med den där känslan i magen
varje gång vi ska ha besök av några som hundarna inte träffat
förr. Men dom här människorna är hundvana så oron gick över
väldigt fort. Mannen har varit hundförare inom militären, vilket
faktiskt är en av mina drömmar. Dom har haft massvis med hundar,
mest schäfer och kelpie, vilket också är två raser som jag är sugen på.

Kul! Dom förstod Viggo direkt och lät honom vara, dom fick lite godis
som vi alltid erbjuder våra gäster att ge Viggo framför allt.
Och han tog det, ingen problem på den fronten.
Han var framme för att nosa också, och han viftade på svansen och blev
nyfiken när dom kastade boll med Valle.
Det var kul att det äntligen kom folk hem till oss med samma instressen,
vi snackade mest hund.
Och det är framför allt roligt att Viggo blir bättre och bättre,
mycket beror nog på att matte har blivit bättre, när jag mådde som sämst
var jag mycket som Viggo är. Osäker och ville helst bara bli lämnad ifred..
Så kanske är han inte så osäker som han verkar, jag förstärker det garanterat
genom att vara likadan. Men jag är mycket mer bekväm nu, och Viggo med.
Han kan ligga ner och ta det lugnt även fast det skrattas och är livat.

När jag inte känner mig bekväm med människorna som är här blir han
värre, han beter sig som han gjorde ifrån början. Morrar och skäller
så fort någon ens rör på sig. Så det måste bero på mig..

-Elin- Utgång!