När jag var mindre får jag väl säga, för liten
kan jag fortfarande vara i vissa ögon..

Hur som helst, då var Astrid Lindgren filmerna det bästa jag visste,
framför allt en, Rasmus på luffen, för han påminde så mycket
om mig själv. Varje år när våren kom så började det krypa
i kroppen på mig, då var det dags att gå ut!
Och så var det hela sommarhalvåret, jag var ute hela dagarna,
vandrade snarare, jag kände nog till varje stock och sten
i skogarna där vi bodde. Jag skulle kunna hitta med förbundna
ögon. Och så gjorde jag varje år, vet inte när det började men
jag höll på tills flytten, då var jag 13 år ungefär.

Och samma är det fortfarande, det kryper i hela kroppen på
mig såhär års, jag vill ut och gå! Och nu tar jag hundarna med mig,
fast jag går helst själv. Det är väl min grej antar jag, alla har ju
något man gör för att må bra.
Eller så kanske jag har zigenarblod, vem vet.. ;)

-Elin- Si på luffarn, Guds lille fyr..